Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘1939-1945’

1943 Juni 24

 
Det är en varm sommar dag i slutet av Juni kriget börja närma sitt slut
och för mig ser det mörkt ut. Min butik har sprängs i flera delar och själv är
jag med i kriget. Jag har skickat min familj ut från Tyskland till
deras farmor och farfar i Schweiz  och jag kan bara nå de via brev.
Jag befinner mig i sjukan och allt börjar närma sitt slut
den här Hitler har förstört hela Tyskland. Jag börjar bli frisk
och jag ska ta mig ut från sjukan och försöka fly till min familj
i Schweiz och försöka starta ett nytt kapitel i livet.

 
1943 Agusti 25

 
Jag har blivit frisk och jag har flytt från kriget och jag har krypt igenom
flera städer och jag har hamnat i gränsen från Tyskland till Schweiz.
Det har inte varit lätt men jag har plundrat i några hem för att få
tag i lite mat för att få lite energi och sedan ta mig vidare.
Jag har lyckats,  snart är jag där, en by långt i från huvudstaden.

Annonser

Read Full Post »

2 September 1939

 

Jag har lämnat staden Northeim, ingen har märkt det så klart, och jag kan förstå det med tanke på allt som händer just nu, mat har jag också med mig. Jag kan inte förstå att jag har överlevt i 20 år genom att stjäla, jag stjäl oftast i små mängder så att ägaren inte märker, men inte denna gång, nu behöver jag mat i flera dygn.

 

5 Januari 1940

 

Jag kom fram till en annan stad, skaffade mer mat och gav mig av. Folk här pratar också om Hitler, många är för honom. jag kan inte fatta att man någonsin skulle hålla med Hitler. Hans idéer och planer är ju absurda och galna. Jag undrar hur folket har det i Northeim.

 

8 april 1942

 

Lite har hänt för mig under dessa två år, jag kommer aldrig att hitta Hitler inser jag. Jag har sett så många döda på vägen hit, vart jag än är. Jag har hittat ett automatvapen, jag hoppas bara att ingen soldat ser mig med vapnet, för då så är jag dödens.

 

20 juli 1944

 

Han är död! Det är vad jag har hört åtminstone. Jag hoppas kriget tar slut nu, kanske bättre tider är på väg, fast jag tvivlar på det.

 

14 januari 1945

 

Han lever… Jag orkar inte mer. Här gick jag i flera månader och trodde att han var död! Varför lever han fortfarande, är det ödet som vill att vi ska förlora? Hur kan han ha överlevt i så många år, han borde ha dött för länge sen! Så många städer som finns i ruiner, allt tack vare denna man! Jag vet inte vad jag ska göra! Allt jag vet är att jag inte ska sluta andas förrän han har slutat!

 

15 maj 1945

 

Han har slutat andas, han tog sitt eget liv. Är det så att bara han var mäktig nog att döda sig själv? Han var tvungen att motstå miljontals soldater, jag var tvungen att motstå min hunger. Jag är smalare än en gren just nu, det fanns dagar i mitt liv då jag tänkte på galna saker.

 

Jag blev visst aldrig känd, vilket betyder att jag stod emot mitt öde! Eller så var mitt öde aldrig att bli känd… Kanske mitt öde är att leva, vad ifall jag slutar leva…

 

Kanske bara jag är mäktig nog att ta mitt liv, men inte idag, för att idag är min födelsedag. Och vilken present jag fick!

Read Full Post »

1939

Det är krig i Tyskland mellan Storbritannien och Frankrike. Northeim är helt förstört. Vad har dem gjort? De har förstört allting. Dem lyckades bomba ner mitt hus, mina släktingar är borta eller kanske döda, dem har förstört mitt liv och andras liv. Vad ska jag göra, jag kan inte göra någonting. Önskar att jag kom bort från Tyskland, jag vill åka tillbaka till USA och leva mitt liv där.

Jag har flytt till Travemünde, fråga mig inte varför men jag visste inte vad jag skulle göra annars, jag kunde ju inte stanna kvar i Northeim. Jag ska försöka ta båten till USA. Jag vet inte ens om jag kommer klara mig. Jag vill tillbaka till Northeim, jag vill tillbaka till min syster. Jag vet inte vad jag ska skriva i min slitna dagbok.  Har nog inte så mycket att skriva just nu. Det är väl bara att vänta tills det blir bättre.

 

1942
Bättre blev det inte. Det har gått tre år sedan det startade.
Fler och fler judar dör på koncentrationsläger. Kvinnor och barn skickas dit. Jag vill inte dö nu. Jag vill kunna leva klart mitt liv. Jag kan inte tänka klart när jag skriver, allt är så rörigt. Allting går för fort fram. Jag vill kunna stanna tiden och spola bakåt i tiden. Jag vill ha tillbaka min familj och mina vänner.

 

1944
Kriget håller på att ta slut! Äntligen kanske man kan leva ett bättre liv. Jag har hört att Hitler är död. Det kan väl inte vara sant, kan det?

Nej han var trotsa allt inte död. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Jag har lyckats fly till USA med båt. Jag sitter gömd bakom en stor trä låda. Jag får bara vänta och se vad som kommer att hända med Tyskland.

 

1945

Kriget är slut!! Fast Tyskland är helt förstört. Hitler är död nu. Det pratas mycket om det här i USA. Jag kommer stanna här i USA förgått. Jag har skaffat mig ett nytt jobb på en fabrik som tillverkar tyger. Och så bor jag på ett gammalt, slitet hotell. Men jag får väl spara pengar och köpa mig en egen lägenhet snart.

 

 

 

 

Read Full Post »

1942

 

28 augusti

 

Inkallad blev jag den 28 augusti, de kollade min syn osv. men jag tror inte att de bryr sig så mycket ändå. De börjar väl snart ta alla de kan få. Jag fick informationen om att jag skulle bli skickad till Stalingrad i Sovjetunionen, via tåg. De sa att våra trupper där har överläge och att det kommer bli en Tysk seger inom några veckor.  Jag ska ingå i Armégrupp A, ett av divisionerna som var placerad i centrum av staden. Jag ska vara där den 12 september, så jag kommer att lämna Northeim den 4:e september.

 

4 september

 

Jag har precis stigit på tåget, tåget är finare än väntat men jag antar att det är mitt minsta bekymmer nu när jag är på väg mot någonting främmande, som jag bara hört om, men det känns som att rekryterings officeren är lite för optimistisk.. Men det är klart han har ju inte varit där, jag tror att hans syn skulle ändras när han väl stod där med ett gevär i sin hand framför massa Sovjetiska trupper som var redo att döda, på det mest brutala sätt om de skulle finna det nödvändigt.

 

9 september

 

Nu är jag framme, det märks verkligen att det är höst här, vinden viner och regnet smattrar på folkets hjälmar. Staden står i ruiner, och man märker att ingen känner att de kan gå trygga. Jag har fått träffa min befälhavare, Friedrich Paulus, och min grupp, alla verkar helt okej. 

 

12 september

 

Nu är jag framme, det märks verkligen att det är höst här, vinden viner och regnet smattrar på folkets hjälmar. Staden står i ruiner, och man märker att ingen känner att de kan gå trygga. Jag har fått träffa min Befälhavare, Friedrich Paulus, och min grupp, alla verkar helt okej.

 

Några andra av tyskarna har idag intagit den stora kullen och utsiktsplatsen, Mamayev Kurgan. Den har tydligen skiftat ägare flera gånger förr, enligt en kamrat i min grupp, Erich. Mat: köttsoppa

 

13 september

 

Som sagt var så hade kullen bytt ägare flera gånger förr och det gjorde den nu igen av den 13:e Gardesdivisionen. Mat: köttsoppa

 

14 september

 

Inatt föll bomberna över Mamayev Kurgan och nästan alla ur Sovjetiska 13:e blev utplånade, de hade varit ungefär 10 000 man, men efter bombardemanget var det bara 320 personer kvar! Mat: löksoppa med en brödbit.

 

15 september

 

Det har idag hänt en olycka, min vän, Salomon har dött. Han mosades under en låda med konservburkar när han försökte norpa en. / Erich

Read Full Post »

16 oktober 1940

 

Idag var det den dagen då jag var tvungen att gå ut och kriga. Jag och Jan Jankulovski var beredda för allt. Vi hade tränat i ett läger i nästan 7 månader, så att vi vet vad vi skulle göra.

 

24 oktober 1940

 

Jag och Jan hade nu hittat ett torn där vi skulle vakta om det kom några amerikaner. Vi hade med oss en radio som vi skulle ha om någon ville kontakta oss om att flytta till ett annat område. Men det skulle bara behövas om bara vi hade förlorat områden. Men sedan så hörde vi att någon på radion sade – Adler, Jankulovski gibt es eine Gruppe von Menschen, die brauchen Ihre Hilfe, sicherzustellen, dass sie Hilfe für die zurück zu Ihrem Wachturm. Vi sprang ner för gatan och hjälpte de men det var en som hade blivit skjuten och som tur så var det Jan som var läkare.

 

15 november 1940

 

Vi hade förlorat två av de tre männen som vi hjälpte. De dog p.g.a nåt slags sjukdom. Det började ta slut på födan.

 

31 december 1940

 

Klockan var ungefär 04:34 då så kom det en patrull amerikanska soldater som attackerade oss de använde smokegrenade för att få ut oss ur tornet men som tur så var vi beredda för det jag tog ut min GRENADIER Jan tog upp en K98. 20 minuter senare hade vi tillsammans dödad 12 amerikanska soldater. Men de hade dödat mannen som vi hjälpte.

 

2 april 1941

 

Idag var det en av de värsta dagarna i mitt liv jag och Jan gick in i en mataffär som var övergiven för tillfälligt. Vi letade efter mat som vi kunde ta med oss tillbaks till tornen. En timme senare så var vi klara med allt, men då så kom det in tre amerikanska soldater som gav sig på mig. Jag förstod inte vad de sade, men jag visste vad de menade. De menade att jag skulle ligga ner på marken, jag fick en spark på knäat det gjorde så FÖRBASKAT ont. Då kom Jan upp i bilden han tog mitt vapen som han hade med sig och sköt en av de och så en till men den tredje amerikanen sköt Jan Jankulovski mitt mellan ögonen, jag skrek av ilska jag tog min fick kniv och skärde halsen av amerikanen. Jag visste inte vad jag skulle göra nu.

 

9 augusti 1942

 

Jag fick ett meddelande från radion, det var samma person som sa att vi skulle hjälpa människorna som behövde hjälp. Han berättade att jag skulle få en kompanjon till det var min kompis Adam Herschman han var en prickskytt också. Han sa att vi kommer att träffas den 3 september.

 

3 september 1942

 

Jag hör fotsteg ned för gatan jag hade ingen aning om att det var Adam men när jag tittar med siktet så ser jag ett bekant ansikte. Då visste jag att det var Adam.

 

8 oktober 1942

 

Jag och Adam spanar runt omkring, vi ser inget Ingeting alls det var som om det var helt övergivet.

 

27 februari 1943

 

Under den senaste månaden så har vi dödat 32 Soldater vi var inte direkt stolta över det men om vi inte dödar de så dödar de oss istället så hellre de än oss. Vi hade tillräckligt med ammunition som skulle räcka ett år till. Vi hade mycket mat, vatten, kläder, en läkarlåda som tillhörde till Jan Jankulovski. Jag hade verkligen saknat honom, jag önskar att han hade levt. Men som tur så har jag Adam som var en elitsoldat.

 

12 juli 1944

 

Vi blir attackerade av två amerikanska människor som hade fångar med dem, det var två flickor, man kunde inte identifiera de för att de hade någon slags mask. Adam hade den ena i siktet och den andra skyddade sig själv bakom de två tjejerna. SKA JAG SKJUTA, sa Adam. NEJ AVVAKTA, skrek jag och försökte identifiera tjejerna. Då så plötsligt så drog han av masken på den ena DET VAR MIN SYSTER. Utan någon tvekan så skulle jag skuta de på blicken. Sedan sa jag till Adam TA DEN HÖGRA SÅ TAR JAG DEN VÄNSTRA. Han sköt den ena mannen och jag den andra, de föll ner som stenar på marken och sedan skrek jag till mina systrar att de skulle komma upp. De började gråta av skräck, de berättade att amerikanerna hade stormat in i vårt hus och de förde oss hit till polen för att föra oss till deras högkvarter. Jag blev så ledsen att jag inte kunde vara där och hjälpa de. Jag, mina systrar och Adam gav oss hemåt för att vi alla insåg att kriget hade redan varit över.

 

10 juni 1945

 

Det stod i tidningen att Hitler hade tagit självmord och att kriget var slut. Jag tog mina systrar hem igen och att jag lovade de att jag aldrig skulle lämna de ensamma igen.

Read Full Post »

Jag klarade mig hyfsat väl ett tag, tills jag blev rekryterad, sen började mardrömmen åter. Som tur i oturen blev jag träffade av ett skott i bröstet, lyckligtvis var det ett snett skott som rikoschetterade mot ett rev ben och jag klarade mig. Några dagar senare var jag ute i fältet igen, den här gången var jag ute längre men blev träffad av ytterligare en kula, fast denna gång mitt i magen. Jag hamnade på fältsjukhus där jag nu fortfarande ligger. Jag hörde från läkarnas prat att Berlin blev bombat och att ryska trupper var på väg in i staden. Snart är det här över tänkte jag.

Read Full Post »

Livet är helt förändrat. Mitt liv är helt förändrat. Ingenting är sig likt, varken mitt liv, landet eller befolkningen. Jag var en lyckligt gift kvinna som hade allt jag behövde. Jag snålade aldrig och hade en stark ekonomi. Nu bor min familj inte ens ihop, om inte jag har skrivit det tidigare i dagboken pga. Depression så nämner jag det nu. Jag och mina barn, blev skickade till ett koncentrationsläger, för att vi ska arbeta. När jag först fick reda på att jag ska på läger för att arbeta lät det perfekt för mig, för att jag alltid var uttråkad och behövde något att göra. Men det var inte som jag hade tänkt mig, utan mycket värre. Vi utför arbeten som ingen egentligen tycker om, jag trodde att man fick välja vad man ville arbeta med, men så var det visst inte. Då och då försvinner väldigt många judar samtidigt. Vissa säger att de gasas ihjäl och andra säger att de släpps fria och att de lever lyckligt med sin familj. Befolkningen i det här landet har blivit hemska, det fina, trevliga och hjälpsamma Tyska folket är helt försvunnet. Jag vet inte vart de har tagit vägen, alla är så negativa och emot judar. Jag tror inte att det kan bli värre än vad det redan är.

 

1939

 

23 augusti

 

Idag har jag pratat med Wolfgang Goethe, en gammal god vän. Han gav mig ett förslag som jag verkligen måste tänka igenom ordentligt. Han frågade om jag ville skicka mina barn till USA. Jag vet inte om jag ens orkar tänka tanken av att aldrig mer få träffa de. Fördelarna är att de slipper att leva rädda hela tiden, de kan leva lyckligt med deras nya familj. De får uppleva något nytt i deras liv. Nackdelarna är att jag kanske aldrig mer få se de igen. Det finns faktiskt risker att de inte trivs i den nya familjen. Att jag kanske inte får träffa de någon mer gång är det värsta som kan hända mig. Men jag ska inte vara så egoistisk och bara tänka på mig själv, jag gör det bästa för barnen. Om jag tar fel beslut kommer jag aldrig att förlåta mig själv för det här erbjudandet kommer jag aldrig mer att få.

 

29 december

 

Jag tog beslutet att skicka de till USA. Det är det bästa och det värsta jag gjort känner jag. De har varit borta i drygt två veckor och det har varit de värsta och längsta två veckorna i hela mitt liv. Jag har gråtit i minst tre timmar varje dag. Bara tanken av att jag aldrig mer kommer att få träffa de gör mig illamående. Nu har jag ingen kvar, varken några barn eller någon man. Mitt liv blir bara värre och värre.

 

1940

 

Jag som trodde att Tyskland hade lärt sig av sina misstag. Nu är det krig igen, Tyskland har anfallit Norge och Danmark. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om det, för jag påverkas inte av det. Jag hör inte bomber som sprängs och skott som dödar människor, så jag slipper vara rädd. Det jag är orolig över är att det blir krig i Tyskland. Jag orkar inte gå igenom det jag gick igenom för ungefär 20 år sedan. Det var tufft och jag dör hellre än att uppleva det igen. Jag är i alla fall glad över att mina barn inte är här, jag önskar de det bästa. Nu har det gått ungefär åtta månader sen jag skickade iväg mina barn. Det var mycket värre än jag trodde, jag trodde att jag skulle gå vidare med mitt liv mycket snabbare än jag gjorde. När jag precis hade skickat mina barn så fick jag ångest. Jag kände att jag hade överlämnat mina barn. Men när jag tänker över det nu så vet jag att jag tog rätt beslut för jag vill hellre att de lever lyckligt i USA än att de riskerar att dö med mig.

 

1944

 

Jag tror att det som händer idag kommer i framtiden att kallas för Andra världskriget. Jag vet att det låter hemskt att vi har gått igenom detta ännu en gång men vi kan inte förneka sanningen. Det är bara att acceptera och göra det bästa av situationen. Eller så kanske det bara är jag som inte har fattat att det här är Andra världskriget. Nu har de ryska soldaterna drivit tillbaka oss till den polska gränsen. Det här kommer att sluta illa.

 

1945

 

Jag fick precis reda på att Hitler har tagit livet av sig och sin familj. Jag vet egentligen inte vad jag tycker om det. Det är ju bra att han tagit livet av sig för då kanske allt detta får ett slut men att han tog livet av sin familj är nog sorligt. Jag är inte en person som blir glad när det händer något hemskt, men det Hitler gjort mot mig och min familj är som ett ärr i hjärtat som aldrig kommer att läka.

Read Full Post »

Older Posts »