Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘1919’

6 Juni 1919

Mitt namn är Victor Kopke, och du är förmodligen en av få som får veta detta. Jag är ingen viktig person… än. Jag har en plan, en idé, som ska förändra allt. Det är då som jag kommer att bli känd, men just nu så måste jag vara oviktig och okänd. Men du vill väl såklart veta mer om mig, annars så kommer du inte att läsa vidare.

Jag är 16 år gammal och bor i Northeim, vart i Northeim är oviktigt. Jag minns stunderna då jag hade det bra och allt var glatt i Tyskland, jag var då bara runt 11 år. Men som ni alla till slut kommer att få veta, så ändrar krig allt, vi besegrades och allt rasade samman, flera liv förstördes, mitt liv förstördes.

Jag föddes i Tyskland, jag flyttade till Northeim för bara några månader sen, jag ska inte tala om vart jag bodde innan, då ger jag ut alldeles för mycket information.

Ödet tog mig till Northeim, ödet gav mig denna idé, det är ödet som vill att jag ska förändra allt.

Annonser

Read Full Post »

Jag heter Felix Wängler och jag är en bagare. Jag är 35 år gammal och har bakat bröd sen jag sög på tummen. Jag äger mitt eget bageri och den är den bästa i branschen, mitt bröd är världskänt och är en favorit hos Hindenburgsläkten.

 

Jag har ingen familj längre, förlorade de under första världskriget. Man får inte leva hur som helst i Tyskland, speciellt om man råka vara en jude. Min familj råkade på en olycka, de och ett antal andra judar omkom i en explosion. Man hade bombat judiska föreningen. Det gjorde oss judar vansinniga, vi ville starta ett uppror men vågade inte. Jag har inte viljan längre att kämpa om judarnas rättvisa.

Jag vill bara leva mitt liv som en bagare.

Read Full Post »

Jag heter Christa Engele och är nitton år, gift med min make sedan snart två år tillbaka och tillsammans har vi en son på tio månader. Vi bor i en lägenhet på ett rum och ett stort kök. Svärmor, som också bor hos oss, sover i en kökssoffa. Hon har bott här med oss i drygt ett år sen svärfar dog i spanska sjukan.

 

Sen tog mina första steg har jag fått hjälpa till hemma och den erfarenheten av att sköta ett hem gav mig det arbete jag har idag; hembiträde i två förmögna familjer. I den ena av familjerna jobbar även min man. Han är privatchaufför.

 

Jag har bott i Northeim hela livet och skulle mer än gärna utforska mer av världen fast nu är jag rätt nöjd med mitt liv men det skulle inte vara så tokigt att ha lite mer pengar och ett stort fint hus. Nu när kriget är slut och landet håller på att byggas upp igen hoppas jag på det bästa för min son i framtiden.

Read Full Post »

 Johann Kloster är en ung man, 22 år, som just nu hyr ett rum i ett tvåvåningshus i västra Northeim.  Han arbetar som ett biträde och städare i en rotfruktsaffär i mitten av staden, 5 minuter med cykel från hans hus. Han har en kuslig förmåga att skapa goda juicer av praktiskt allting och lite socker, och tar ofta extrajobb som cykelbud för att kunna njuta av naturens stillhet.

Hans rum i huset han bor i består av en säng under ett fönster, ett träskåp fyllt av olika nödvändiga livsting, ett bord fullt av skrivpapper och hans pappas gamla gevär han har under sängen, som han ärvt. Ofta cyklar han ut till närliggande skogar och bara sitter och skriver berättelser. Han är på god fot med de flesta i staden, och kan ibland bli hittad i stadens pub, sluddrandes usla dikter.

Han sparar pengar för att kunna resa i Tyskland, och även resten av Europa, som han inte har sett något vidare av. Han flyttade till Northeim vid femårsåldern, tyvärr avled hans föräldrar strax efter, i spanska sjukan.

Han tror inte på någon Gud, utan är fast besluten att Gud hatar honom, och hans medmänniskor. Vardagen känns väldigt menlös, som en resa som aldrig tar slut. Läget är inte så bra ekonomiskt heller, hans jobb ger inte så mycket.

Hans framtidsplaner involverar att skaffa ett eget hus, möjligtvis skaffa familj, och försöka skapa en juiceaffär. Juiceaffären kommer nog först, men innan dess måste han skaffa en egen jordplätt med citroner och äpplen och så vidare.

 

Johann Kloster är också en person som är väldigt fäst vid Tyskland, ty han skulle gå med i armén om det var inte var förbjudet. Hans nationalkänsla har ibland retat andra invånare i staden, kallad lite väl ivrig av vissa.

Read Full Post »

Vem, jag? Vem jag är? Jag är en obetydlig människa, en obetydlig man. De senaste åren; kriget, det vanvettiga, och allt som följt i dess spår, har slagit fast denna slutsats i mig. Kanske var det därför jag lyckades överleva i skyttegravarna i fyra års tid alltmedan mina kamrater föll en efter en vid min sida. Min obetydlighet var av sådan grad att inte ens liemannen fann det lönt att hämta mig. Så kanske jag vara tacksam för denna obetydlighet. Den har ju ända tjänat mig väl.

 

Va? Hade du förväntat dig en annan inledning på min presentation? Jag förstår. Låt mig börja om.

 

Jag heter Johannes Haffner, född, uppvuxen, återigen bosatt i – det kom ett krig som medförde ett visst avbrott i min boendekarriär – Northeim och där lär jag troligen bli kvar för evigt. Ty detta år, 1919, finns väl ingen i Tyskland som drömmer med några större förhoppningar om framtiden?

 

Jag återvände till min hemstad efter vapenstilleståndet i november 1918. Var skulle jag annars resa? Mina föräldrars lägenhet har stått tom ända sedan de själva fördes till kyrkogården för den eviga vilan. Jag hann aldrig träffa dem efter brevet de skickade som berättade om febern och hostan som inte gav med sig, min permission från frontavsnittet som jag ansökte om hann inte godkännas, men jag antar att lägenheten är min nu.

 

För att behålla den måste jag skaffa mig ett arbete. Jag behöver en stadig inkomst, inte bara för att bo utan för att leva överhuvudtaget. Därför måste jag lämna dig för tillfället. Jag ska söka upp min fars gamla vän, Herr Eckhardt, som sedan sist jag var hemma uppenbarligen blivit vald till borgmästare i vår lilla stad, för att se om han kan hjälpa mig på något sätt.

 

Sålunda sätter jag återigen hoppet till ödets nyckfullhet och den besynnerliga tur som följde mig under kriget. Vad annat kan jag göra? Allt annat saknas ju mig.

Read Full Post »

 

Jag (Heinrich Menkel) är en 55-årig gammal gubbe som bor på ett pensionat
och som bara bryr sig om min hund och mina minnen från krigstiden.

 

Mitt humör är för det mesta dåligt p.g.a mitt allt mer svikande minne, men när jag har en bra dag och kommer ihåg ovanligt mycket är jag i ett ganska jovialt
humör och berättar gärna historier om min uppväxt, krigstjänst och dylikt.
jag har en skott-skada i vänster arm och denna är därför försvagad.

Read Full Post »

Min rollfigurs namn är Wolker Seidel och han arbetar som snickare i Northeim.
Han är en enstöring och trivs bäst när han är ensam och snickrar.
När han får besök är han alltid otrevlig och vidrig av sig såvida du inte är bekant med honom före 1889 då hans fru dog i en tragisk olycka och han blev som han blev.

Med åren har färre bekanta kommit förbi hans snickarverkstad och
folk överhuvudtaget verkat glömt bort den ädla konsten av snickeri tycker Wolker åtminstone.

Wolker är inte ung längre och är redan 56 år gammal eller var det inte 57?
Ibland blir det för svårt att minnas. Har han drabbats av någon typ av demens?

Hela familjen har antingen dött av kriget eller ålder, bland annat har hans
enda son dödats i skyttegraven vid Verdun 1918.

Wolkers hus ligger i centrum av Northeim och han byggde det helt själv för ett 10 år sedan.Taket är ljusbrunt och väggarna röda samt verandan som också är röd fast en aning mer ljusare än väggarna. Huset har två våningar och en liten gård på baksidan fast den är på grund av misskötsel och vanvård helt igenvuxet och liknar mer en djungel än en vanlig bakgård.

Hans snickarverkstad ligger på första våningen och där har han en massa hyllor som är dekorerade med olika skulpturer av människor, allt från den lilla trädockan till det stora träbystet av Otto Bismarck. Framför ett fönster har han verkstadens mitt- och kärnpunkt, ett vitt 2 meter brett och 1,5 meter långt skrivbord med alla verktyg i små utdragbara lådor.

Wolker föddes i Northeim och han kommer störst sannolikhet dö här i sitt lilla hem. Han har, mot sin egen vilja och endast  driven av viljan att lämna ett avtryck här på jorden och inte bli bortglömd som den deppiga och bittra människan han är, börjat ta emot och lära upp lärjungar. Hittills har han två och han har funderat om han kanske skulle kunna ta sig besväret och starta en skola. Han föreställer sig då ett palats med hundratals elever och medarbetare.
Flaggorna svajar i vinden med namnet Wolkers Snickeri Akademi märkta tillsammans med en hammare korsad med en linjal allt i hans favorit färg, grå….

Han största skäl till att påbörja detta är för att det var alltid hans fru dröm,
även hon hade varit fascinerad av snickeriets konst och möjligtvis skulle den gräsliga haggan finna ro och sluta hemsöka honom mitt under natten då han sov så sött, så sött.

Read Full Post »

Older Posts »