Feeds:
Inlägg
Kommentarer

2 September 1939

 

Jag har lämnat staden Northeim, ingen har märkt det så klart, och jag kan förstå det med tanke på allt som händer just nu, mat har jag också med mig. Jag kan inte förstå att jag har överlevt i 20 år genom att stjäla, jag stjäl oftast i små mängder så att ägaren inte märker, men inte denna gång, nu behöver jag mat i flera dygn.

 

5 Januari 1940

 

Jag kom fram till en annan stad, skaffade mer mat och gav mig av. Folk här pratar också om Hitler, många är för honom. jag kan inte fatta att man någonsin skulle hålla med Hitler. Hans idéer och planer är ju absurda och galna. Jag undrar hur folket har det i Northeim.

 

8 april 1942

 

Lite har hänt för mig under dessa två år, jag kommer aldrig att hitta Hitler inser jag. Jag har sett så många döda på vägen hit, vart jag än är. Jag har hittat ett automatvapen, jag hoppas bara att ingen soldat ser mig med vapnet, för då så är jag dödens.

 

20 juli 1944

 

Han är död! Det är vad jag har hört åtminstone. Jag hoppas kriget tar slut nu, kanske bättre tider är på väg, fast jag tvivlar på det.

 

14 januari 1945

 

Han lever… Jag orkar inte mer. Här gick jag i flera månader och trodde att han var död! Varför lever han fortfarande, är det ödet som vill att vi ska förlora? Hur kan han ha överlevt i så många år, han borde ha dött för länge sen! Så många städer som finns i ruiner, allt tack vare denna man! Jag vet inte vad jag ska göra! Allt jag vet är att jag inte ska sluta andas förrän han har slutat!

 

15 maj 1945

 

Han har slutat andas, han tog sitt eget liv. Är det så att bara han var mäktig nog att döda sig själv? Han var tvungen att motstå miljontals soldater, jag var tvungen att motstå min hunger. Jag är smalare än en gren just nu, det fanns dagar i mitt liv då jag tänkte på galna saker.

 

Jag blev visst aldrig känd, vilket betyder att jag stod emot mitt öde! Eller så var mitt öde aldrig att bli känd… Kanske mitt öde är att leva, vad ifall jag slutar leva…

 

Kanske bara jag är mäktig nog att ta mitt liv, men inte idag, för att idag är min födelsedag. Och vilken present jag fick!

Inte igen.

1 september 1939

 

Krig, det är krig igen! Jag har hört andra prata om det, och gissa vem som är ansvarig, ingen annan än Hitler. De senaste åren har varit helt galna, Hitler vill förinta en hel religion, han vill förinta den hela judiska religionen! Jag som först trodde att han var en smart man, han är mentalt galen.

 

Ännu en gång så tänker jag efter, är det ödet som vill att vi ska in i krig igen. Jag har tänkt på det i alla dessa år, och så inser jag, är det ödet eller är det vi som bestämmer detta? Jag har valet att försöka stoppa detta, jag kan strunta i min plan och gå emot ”ödet”, göra det som man inte trodde att jag skulle göra. Jag kan inte sitta här och låta miljontals människor dö, jag måste göra någonting. Ni kanske tänker att detta är galet, men jag har ändå ingenting att leva för, jag bör åtminstone ha någonting att dö för!

 

Jag har redan upplevt ett krig, jag minns hur tiden var innan kriget, även fast det var 20 år sens. När man redan vet att ens bästa tider har gått över, varför ska man då fortsätta leva?

 

Jag tänker lämna Northeim, gå härifrån och döda Hitler. Även fast jag inte känner någon här eller är vän med någon här så ska jag inte sätta dem i fara. Jag ska ta med mig papper och penna och dokumentera min resa, alla ska få veta vem jag var, för att det är nu förändringen börjar. Det är nu jag blir viktig.

Ett hinder.

15 Juni 1933

Tio år har gått sens jag sist skrev, helt otroligt att jag fortfarande ens kan skriva. Jag är 30 år gammal nu, jag har blivit smartare och jag finslipar min plan för varje dag som går, men ett hinder har kommit up. Adolf Hitler, mannen som ska befria Tyskland var här ifjol och pratade. Inte förrän då märkte jag att han kommer att bli en mäktig fiende. Han tänker helt olikt mig, och flera tycker att han har rätt. Han är en ond man, men han är också självsäker och det gör mig rädd. Jag måste ändra min plan helt och hållet, jag tänkte inte på att någon skulle dyka upp.

Han kämpar för folket säger han, men det är något skumt med honom, han är maktgalen. Han hyllas av några, och han är med i regeringen. Han är som jag, men skickligare och snabbare med att utföra arbetet. Jag vet inte ifall min plan kommer att funka, det återstår att se.

Jag minns hur min pappa stolt brukade prata om Tyskland, att vi var otroligt avancerade innan kriget. Att vi hade universitet och massa annat som inga andra länder hade. När kriget först började så sa min pappa att vi skulle vinna, ingen skulle kunna mäta sig med oss. Han tänkte så ända tills dagen då han dog, och jag tänker på vad som gick fel. Varför förlorade vi, hur kunde min pappa ha haft fel. Var det ödet som bestämde detta? Är det Tysklands öde att förlora, eller finns det en annan makt som gör allt detta.

Jag vet inte vad jag ska tro, jag blir allt smartare för varje år som går, men samtidigt så börjar jag förstå mer. Min kunskap är det som skrämmer mig allra mest, nu när jag vet så mycket, så finns det ännu mer som jag inte vet om. Även fast du inte förstår vad jag menar, så kommer du till slut att göra det. Men nu så kan jag inte skriva mer, jag får inte plats på pappret.

Julafton

24 December 1923

Minns ni mig? Det var länge sedan jag skrev, det är ett problem som jag har. Ekonomiska problem om jag ska vara ärlig. Minns ni när jag skrev att ödet tog mig till Northeim, och att vart jag bor i Northeim är oviktigt. Jag bor i olika platser varje dag, ibland på gatan, bakom någons hem eller på en bänk i parken. Jag har inget hem, jag är hemlös. Jag kom hit av en slump, efter att mitt gamla hem blev förstörd så gick jag därifrån, jag gick och gick tills jag kom fram till Northeim. Det var ödet som tog mig hit, och jag har ännu inte fått reda på varför.

Att vara hemlös är väl bra för min skull, ingen bryr sig om mig, jag är en i mängden. Att ha pengar är ändå ett problem för alla, med tanke på inflationen. Jag har också problem med att få mat, jag är en tjuv, jag måste stjäla all min mat. Men idag ska jag inte göra det, idag så är det julafton. Jag minns hur min pappa brukade komma hem och ge mig en träleksak, hur min mamma brukade göra pepparkaksgubbar. Vi hade det så bra innan kriget. Är det ödet ännu en gång som gett mig tillgång till penna och papper precis på denna dag?

Jag har hört andra prata om en man vid namn Adolf Hitler, de bryr sig såklart inte om mig så de fortsätter prata även om jag är där. Hitler är en partiledare, som enligt flera kommer att befria Tyskland. Han försökte visst attackera den bayerska delstatsregeringen, men han misslyckades. Flera personer här i Northeim pratade om det, några tycker att han har fel och andra håller med honom. Vad vet jag? Så länge Hitler inte blir inblandad i min plan, så behöver jag inte bry mig om honom.

En sak till ska ni få veta, mina föräldrar dog under kriget, mer information tänker jag inte ge ut just nu, kanske nästa gång.

6 Juni 1919

Mitt namn är Victor Kopke, och du är förmodligen en av få som får veta detta. Jag är ingen viktig person… än. Jag har en plan, en idé, som ska förändra allt. Det är då som jag kommer att bli känd, men just nu så måste jag vara oviktig och okänd. Men du vill väl såklart veta mer om mig, annars så kommer du inte att läsa vidare.

Jag är 16 år gammal och bor i Northeim, vart i Northeim är oviktigt. Jag minns stunderna då jag hade det bra och allt var glatt i Tyskland, jag var då bara runt 11 år. Men som ni alla till slut kommer att få veta, så ändrar krig allt, vi besegrades och allt rasade samman, flera liv förstördes, mitt liv förstördes.

Jag föddes i Tyskland, jag flyttade till Northeim för bara några månader sen, jag ska inte tala om vart jag bodde innan, då ger jag ut alldeles för mycket information.

Ödet tog mig till Northeim, ödet gav mig denna idé, det är ödet som vill att jag ska förändra allt.

Min mor och hennes liv

Min mor, Clara Hoffman, föddes år 1905 i byn Northeim. Hon var dottern till storbonden Claus och hans fru Helga.
Hon hade en bra uppväxt i en skyddad miljö i det stora fina huset nära torget i Northeim. Familjen behövde aldrig oroa sig för mat eller något sådant. Hon lärde sig att vara självständig och att fatta egna beslut, vilket jag tror hjälpte henne mycket. Jag fick alltid höra av min morfar att min mor var en bestämd dam redan som liten. Hon fick alltid sin vilja fram.

När min mor träffade min far Günther i början av år 1926 utanför en bar i campusområdet i Berlin. Hon var där och studerade litteratur och konst.
De gifte sig 1928 och flyttade till München där far hade fått ett jobb på BMW:s fabrik. Han var motoringenjör.
Mor målade och sålde många av sina tavlor när de bodde där.

Under åren som mor utbildade sig hade hennes mormor och morfar flyttat till min mormor och morfar då de inte kunde betala hyran längre.
Gammelmorfar hjälpte morfar med hans affärer och ett utmärkt partnerskap bildades. Men 1929 dog gammelmorfar och året därpå hans fru, gammelmormor. Morfar bröt ihop och mor och far flyttade till Northeim för att hjälpa. När jag föddes 1931 blev det som om en dimmig slöja slets bort från hans sinne.
Han blev gladare och började jobba igen. Allt har mor berättat för mig när jag var 15.

Två år efter att jag fötts kom Adolf Hitler till makten. Mor berättade att hon hört honom tala några gånger.
En gång när hon var 14 år hade hon varit med sin pappa i München och hört på Hitler. Hon berättade att det var fascinerande att höra honom. Han var så intensiv och kraftfull i sitt sätt att tala så man lätt rycktes med utan att egentligen tänka så mycket på vad han sa. Hon mindes ändå att hon förstod hans avskyvärda planer, bland annat att utrota judar. Han sa det var deras fel att ekonomin var så dålig

Några av mina släktingar skickades till koncentrationsläger och resten flydde utomlands. Mor och far flydde dock inte. Far var fascinerad av nazister och av SA ledaren Ernst Röhm så han vägrade flytta och mor kunde inte göra annat än att lyda. Far gick med i SA, fick en brun uniform och stoltserade runt i staden hela dagarna enligt mor. Hon började bli orolig över hur han betedde sig. Skulle han också bli en judehatare?

När jag var fyra år slängde morfar ut min far efter att han misshandlat min mor. Han var inte längre den man hon älskade, utan en judehatande, ilsk man. Hon hade en teori: Han var beroende av att få vara tillsammans med andra som tycket som honom och på den tiden var det de som hade samma åsikter som var ”de andra”.
Hon märkte att andra i byn också hade blivit sådana.
Det var bland annat så folket påverkades av tiden. Misstänksamma mot varandra, rädda för vad som kunde berättas till Gestapo eller andra skräckorganisationer.
Det gällde att ha rätt åsikter, rätt släkt, rätt kontakter och rätt ursprung.
Tiden fick ju också folk att göra sådant som de aldrig skulle göra normalt. Det som förr var moraliskt fel kunde plötsligt bli rätt.

Far gick in i armen och hamnade så småningom på Östfronten och kriget mot Sovjet. Enligt vad mor hört ryktesvägen dog han i slaget om Stalingard, en bland de andra 750 000 stupade tyskarna. Efter det vände kriget i öster.
Mor brydde egentligen sig inte om hans öde så detta fick jag först höra i vuxen ålder. Jag har försökt hitta uppgifter om honom i krigsarkiven men inte lyckats hitta något.

Efter kriget då jag var 14 år så hade mor och jag det som andra mycket knapert och svårt med att få tag på mat och arbete.
Northeim var ändå rätt förskonat från krigets härjningar. Staden var ju inte sönderbombad som t.ex. Ruhr området eller Berlin. Vatten och avlopp fungerade rätt bra och el fanns till och från. Men det var ont om råvaror som inte producerades i stadens närhet.
Min skolgång hade ju varit fylld av luckor så jag försökta komma igång med att ta igen det som fattades så snart som olika skolor kom igång. Jag hade en dröm om att bli ingenjör vilket så småningom lyckades när jag tog min examen vid Tekniska högskolan i München och fick jobb på BMW. Ibland går livet i cirklar!

Min mor öppnade efter ett par år ett Café och restaurant i Northeim.
Restaurangen fick namnet ”Mutter Clara”.
Restaurangen gick bra ända till hon gick i pension 1972. Hon höll hela tiden på att måla på sin fritid och älskade att passa sina barnbarn, min dotter Clara och min son Heinz.

Mor brukade ofta prata med mig om Hitler och kriget. Hon brukade bland annat säga att även om Hitler stoppats, så skulle det snart ha blommat upp en annan galenpanna någonstans. Någon som kunde ge tillbaka livet till dem som förlorat det i ett kaotiskt land.
Hon berättade om den stora arbetslösheten som var under 30 talet och inflationen som gjorde pengar värdelösa, hon mindes att frimärken kunde kosta miljoner och mat ännu mer. Man knäade också under de jättetuffa fredsvillkoren som Tyskland fick acceptera i Versailles
Man skulle bland annat betala en skuld på 270 miljarder guldmark som nästan var lika mycket som 100 000 ton guld.
Dessutom förlorade man landområden där det fanns mycket tyskbefolkning till Polen och Tjeckoslovakien. Släkter delades mellan länder och det fanns allmänt en känsla av att Tyskland blev ”förnedrat” efter kriget.

Det var därför Hitler kom till makten enligt mor, för att det tyska folket var desperata och lätt kunde manipuleras av någon med ”bra” argument, som Hitler hade enligt dem som lyssnade. Men samtidigt, om folket inte haft någon som de kunde tro på, skulle det nog ha gått ännu värre.
Jag tror hon hade rätt i detta.

När Hitler kom till makten hände många positiva saker först. Det började byggas många vägar och annat berättade mor.
Folk fick jobb och ekonomin blev bättre. Det gjorde honom ännu mer populär. Men när han började kräva mer och mer landområden tillbaka så blev tillslut kriget oundvikligt speciellt efter att han bröt det avtal som han skrev med Englands premiärminister Chamberlain som stolt hade kommit hem och sagt ”Peace in our time”. England hade ju också lovat Polen att försvara dem om de hamnade i krig.

Att kriget slutade som det gjorde var ju inte konstigt, speciellt inte efter det att USA gick med i kriget efter Japans anfall på flottbasen vid Pearl Habor på Hawaii. Att föra krig på flera fronter mot länder som USA, Sovjet, England och flera andra västländer kan bara sluta på ett sätt.
Krigets följder med delningen av Tyskland och Berlin som ju blev en järnridå mot öst och början på kalla kriget kunde väl ingen föreställa sig. En del av förklaring kanske låg i att krigstidens misstänksamhet mot varandra efter alla olika allianser som hade slutits och brutits fanns kvar.

Min mor dog 1981 av en hjärnblödning. Hon kände på sig att hennes tid här var på väg mot sitt slut och ville gärna få mig, och om världen, att förstå att hennes folk bara försökt överleva.

När jag nu själv närmar mig 80 år så tänker jag ofta på min mor och den tid som var hennes .
Två världskrig var hon med om och trots detta skedde en enorm utveckling på alla områden i samhället. Från häst och vagn till rymdfärder, från radio till tv och datorer, tråkigt att hon inte fick uppleva det återförenade Tyskland.
Samtidigt gnager en oro om att historien skall upprepa sig för mina barn och barnbarn. Nu lever vi åter i en tid med ekonomisk kris och stor arbetslöshet och länder som nästan går i konkurs samtidigt som många har tjänar mycket pengar på bonusar och konstiga avtal.
Då finns det alltid en risk för att en stark man kliver fram på olika ställen i världen för att ordna allt.
Men kommer styrkan vara av den rätta sorten?

Carl Hoffman son till Clara Hoffman
München den 25 mars 2009

Georg Lehmann avled den 18 mars 1965 av brustet hjärta. Trots att han hade gått levande genom två krig, vilket i sig är en enorm bedrift, så var det när han såg att hans älskade fru hade gift om sig och att hans dotter inte visste vem han som han gav upp livsgnistan. Trots räddningsförsök så var det som om den ärrade kroppen inte längre ville leva, den gav upp. På sin dödsbädd bad han sin sjuksköterska att skriva ner hans tankar om kriget. Hon var den enda som var med honom. Han inte hade några vänner som delade denna stund med honom. Han berättade för henne att skott skadorna på kroppen var självvållade för att slippa gå i krig för något han inte stod för. Han var en av de få som inte stödde Hitler och nazismen. Han berättar att det tyska folket inte i är så onda som resten av världen tror. Det var depressionen efter första världskriget och det faktum att de hade förlorat som gjorde att det inte ville tro att de själva som hade orsakat detta. De förstod inte hur det kunde gå så fel, alla hade ju sagt att det skulle bli en lätt vinst som var över på några veckor.

Enligt George så var det när Hitler kom och sa att det inte var deras fel, att de var den bästa rasen som borde styra världen, som många såg upp till honom. Folk ville tro att all olycka i deras liv var på grund av någon annan så starkt att när Hitler sa att det inte var deras fel blev så blev han sedd som en hjälte. Hitler lovade välstånd och revansch på världen, han berättade att det var judarna som hade huggit tyskarna i ryggen under första världskriget och att det var de som höll tyskarna tillbaka, för att få tillbaka den tidigare levnadsstandarden så behövde judarna försvinna. Människorna i Tyskland såg inte det som ett problem, det var ju inte mer än rätt, det var ju judarna som hade fått tyskarna att lida och bli fattiga som kyrkråttor. Hitler var ett ont geni men fortfarande ett geni, han manipulerade och placerade tankar i människornas huvuden och berättade precis vad det desperata landet ville höra, detta gjorde att fler och fler anslöt sig och tillslut var han hela Tysklands ledare.

Nazismen fick människor att känna sig viktiga och lite bättre än andra. De kände blev väldigt organiserade vilket bara stärkte känslan av oövervinnlighet, landets ekonomi blev bättre och folket märkte stor skillnad. Detta gjorde att fler och fler trodde på allt Hitler sa, de hade ingen anledning att inte göra det. Han hade dragit upp landet ur en svacka och blev sedd som en gud. Hitler fick folk att känna sig som en del av något stort, som en väloljad maskin där alla delar behövs. Alla grymheter mot judarna sågs som något som behövdes göra och man tänkte inte så mycket mer på det, självklart gjorde vissa det, men de flesta var tysta, för att gå emot ett land som var så strikt likriktat bara skulle leda till ens egen död. Hitler lyckades på ett genialt sett få tyskarna att pressa sig själva till att lyda honom, ingen ville ses som svag eller ifrågasättande.

Som tur var så förlorade tyskarna kriget. Kriget förlorades av den enkla andledning att Hitler-tyskland tog mer än vad landet kunde svälja, för alla såg Tyskland som oövervinnligt. Ett stort misstag var att försöka erövra Ryssland, ett land som verkligen inte vill bli erövrat är extremt svårt att erövra, särskilt ett sånt gigantiskt land som Ryssland. Planeringen var dålig och tidpunkten illa vald. De borde ha försökt slå ut ett land i taget, mer än vad han gjorde. Men den största missen var låta Japan dra in USA. Sekunden de förklarade krig mot Tyskland så var kriget i princip förlorat. Högmod går före fall. Georg hoppas att Tyskland har lärt sig sin läxa för andra gången och inte försöker igen. För Georg var lika glad över att nazismen förlorade som resten av världen. Här somnar Georg in för sista gången med sin sista önskning, om att inte bli sedd som en före detta nazist, på läpparna.