Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Åren har gått. De som ser mig nu ser en gammal man. Mitt hår har blivit grått. Såren har läkt. Men skulden består. Den sitter djupt rotad i mig. För evigt. Den finns också på golvet framför mig. För tillfället.

Åren har gått. Städerna i Europa har byggts upp igen. Människorna lever nya liv i nya hus. Så även i Northeim. Nya liv bakom fasader som inte längre bär vittnesmål, som inte längre kan berätta, om det som hände i vår stad, i hela vårt land. Men jag skulle kunna berätta. Jag kan vittna. Men mina ord blir till en historia, till en berättelse, som endast är giltig för mig.
Därför sitter jag nu omgiven av alla dessa andra vittnesmål, alla dessa andra berättelser som ligger prydligt ordnade framför mig. Jag förstår att det handlar om botgöring, ett fåfängt försök att betala tillbaka för några av de misstag jag kom att begå under mitt liv.

Åren har gått. Och mina är snart ute. Jag har under de senaste, mina sista antar jag, på olika sätt försökt komma över dagboksanteckningar och andra skrivna berättelser från dem som levde samtidigt som mig i Northeim under krigsåren och tiden där mellan. Människor jag kände, människor jag endast passerade förbi på gatan, människor som alla bidrar med sin bild av dessa år jag egentligen inte vill dröja kvar i men som jag ändå förstår att vi aldrig får glömma.

Deras berättelser finns här – under respektive namn – för den som vill ta del av dem.

Annonser

New York 1994
Jag steg in i den stora, luftiga lägenheten på 16:e våningen. Till en början var det tomt och jag stod ensam och betraktade de vackra, säkert gamla tapeterna. Men snabbt hördes ljudet av klackar som stressat slog mot golvet och en kvinna med handsfree och hela kitet stod framför mig. Hon tog mig i hand och vi hälsade.
‘’Sara sitter här borta’’, sade hon snabbt och ledde mig igenom en ståtlig korridor till ett rum. Vi ställde oss framför den massiva spegeldörren medan hon fortsatte:
‘’30 minuter, du är först idag’’. Sedan öppnade hon och släppte in mig. Synen var en kostsam fröjd för ögat, rummet var stort och vackert, säkerligen sex meter i tak. De vackra möblerna var av den gamla stilen och med tanke på deras ägare, också äkta. Det var knappt jag såg henne, hon drunknade bland all elegans. Mina steg ekade när jag gick fram till henne, Sara Eggler.
‘’Sätt dig’’, sa hon och nickade vänligt mot mig. Kvinnan som lett mig hit, stängde försiktigt igen dörren bakom oss, medan jag drog upp bandspelaren ur min portfölj. Jag drog ett djupt andetag, tryckte på ’’record’’ och intervjun var igång.
‘’Sara Eggler’’, började jag. ‘’Sitter man här med dig tycks man glömma allt det man kommit för. Tittar jag på dig ser jag ingen tung historia och detta ska bli ett sant nöje, både för dig och mig, hoppas jag.’’ Det tog ett tag innan hon svarade.
‘’Ja visst’’, gäspade hon och nickade igen.
Jag kände mig besvärad och glömde nästan bort mina frågor jag radat upp i huvudet, men fick i ordning dem till slut.
‘’Du är född och uppväxt i Northeim, Tyskland. Kriget kom igång när du var i 20-årsåldern. Kände du innan att något höll på att hända?’’
‘’Efter första världskrigets slut var vi i botten, det kan jag erkänna, och många kände nog att något måste hända. Men att det gick som det gick. Det blev inte som vi tänkt oss…’’
‘’Hur kunde Hitler komma till makten?’’
Hennes blanka, dovt blåa ögon såg in i mina ögon. ‘’Hitler var en karismatisk ledare och med löften till det tyska folket. Vårt land var i stort behov av någon eller något som skulle få oss på fötter igen efter första världskriget. Versaillesfreden gav oss det tyngsta lasset. Hitlers löften var underbara; bröd till alla och samhörighet. Men det fanns självklart de som inte passade in i hans mall.’’
’’Det blev alltså inte bröd till alla’’.
’’Nej’’, svarade Sara kort. Så fortsatte hon: ’’Dessa löften gav oss hopp, men också stor girighet. Skulle vi komma tillbaka, skulle vi komma tillbaka starkt. Starkare än någonsin. Så Hitler fick ett folk att känna hopp och många satte sin tilltro till honom. De som hade något annat att säga, tystades. På så sätt var gången till toppen fri.’’
‘’Hur satte du dig till detta? Följde du med strömmen?’’
‘’Jag skäms, men ja, jag följde med strömmen. Jag gjorde det jag ansåg var bäst för mig och min familj. Det var antingen det eller raus! Det var skrämmande hur människor då och då försvann spårlöst. Ena dagen kunde grannen man älskade vara borta och nästa dag så kunde den grannen man inte fungerade så väl med också försvunnit. Man fick inte tänka med hjärtat, utan med hjärnan.’’
‘’Vad var det du tänkte med hjärtat då?’’
‘’Att jag var helt emot det. Att det var fel. Hela tiden, än idag, tänker jag på de förföljda människorna och hur de måste ha haft det. De utsattes för hemska, hemska saker. Mitt hjärta krossas varje gång jag tänker på det, på vad som hände. Och jag, jag gjorde hemska saker under den tiden också.’’ Hon viftade energiskt med händerna i luften medan hon pratade, men när hon själv upptäckte det tog hon lugnt ner dem och tittade ut genom ett av de stora fönstren.
‘’Det påverkade dig mycket?’’, sade jag med spelad medgivenhet.
‘’Nazismen påverkade oss alla. Alla. På det bra planet kände vi en samhörighet med varandra, men på det dåliga planet så hände ännu mer. Varenda sekund om dygnet var vi tvungna att verkligen vakta våra tungor och vad som kunde slinka ur oss. Bara ett ord, ett ord eller en mening av fel sort, kunde göra en till misstänkt och man kunde bli angiven av vem som helst. Nazismen trängde sig in i vardagslivet. Till slut gick det så långt att, som du vet, de som inte var renrasiga tyskar skulle utrotas. Vi började tro på saker som raser och man började avrätta personer, p.g.a. deras religion, åsikter och man avrättade även psykiskt och fysiskt sjuka personer. Man ansåg att bara de starkaste fick leva. Så det påverkade ju också självklart dem som stämde in på dessa punkter, de fick ju inte leva längre.’’ Sara drog efter andan, men fortsatte: ‘’ Vi hade ingen frihet egentligen. Antingen var det Hitlers väg eller första bästa vägen till himlen. Kanske hade himlen varit bättre, jag hade nog kommit dit. Men nu, nu finns det kanske inte plats för mig. Syndat tungt och hårt har jag gjort, ja. Hade jag inte haft min son hade jag nog försökt göra motstånd mot nazismen. Men som en mor så skulle jag inte velat utsätta min son för det som hade kunnat komma att hända om jag gjorde motstånd. Så kände nog många’’.
Jag var tacksam för hennes rika och långa svar, men bestämde för att fortsätta på annat håll. ‘’Jag hörde att du fått många hot efter kriget, här i Amerika.’’
‘’Oh, ja!’’, nästan skrek Sara och slog upp händerna i luften. Undertonen visade på ett vant svar.
‘’Dödshot?’’
‘’Främst dödshot, kan jag säga dig!’’, sade hon och blinkade mot mig.
‘’Vad får dig att härda ut, det är nästan som om minnen väcks till liv?’’
Hon suckade och tittade ner på sina små händer som låg mot benen. ‘’Titta på mig. Jag är 90 och slocknar snart ändå. Så om det händer idag eller imorgon spelar väl ingen större roll. Men vi får ju naturligtvis hoppas på att det bara rör sig om tomma hot’’, sade hon skämtsamt och skrattade så hon blev lite tårögd. Hon pratade så lättsamt om det, men det gjorde mig fortfarande rörd.
‘’Kriget höll på för länge, alldeles för länge. Det är så jobbigt att det ens blev krig. Ett krig så kort efter ett annat krig dessutom.’’
‘’Ja, vad blev startskottet för kriget?’’ Jag återhämtade mig från min lilla dysterhet.
‘’Alltså, rent formellt så blev startskottet för kriget när Tyskland angrep Polen. De var tvungna att göra någonting. Sedan trodde ju också Hitler att vi kunde klara det här, blint överskattade han sig själv och sin makt. Duktig på att få med sig folket kanske, men inte på att bedriva krig.
‘’Ja, för det gick ju inte hem.’’
‘’Nej, tydligen inte.’’
‘’Varför slutade andra världskriget så som det gjorde?’’
‘’Att Tyskland förlorade?’’
‘’Ja, exakt.’’
‘’Det fanns inga muskler kvar. De allierade med England och USA i spetsen pressade på ifrån väster och ryssarna i öster. Vi var chanslösa. Så det blev slutet.’’
‘’Ja, man har ju hört historier om hur tyska soldater i öster liksom hade på sig sandaler. Och det ryska vädret står ju såklart på ryssarnas sida. Kyla.’’
‘’Ja, där ser du. Vädret visste att vi var idioter.’’ Hon tittade stilla på mig och väntade på nästa fråga. Jag visste att det bara var lite tid av intervjun kvar.
‘’Efter krigets slut så bestämde du dig för att flytta, hur gick det till?’’
‘’Ja, i Northeim ville jag inte stanna. Jag fick tag på två biljetter till London, för mig och min son Frans. Majoriteten på båten var judar, de som hade klarat att hålla sig kvar så länge. De flesta hade försökt åka under flera år, men inte föränn då, efter kriget hade de lyckats. Bra för alla dem som kom iväg, men tänk, efter så många års försök så var de ju också många som inte kom med.’’ Hon märkte nog inte tårarna som rann ner för hennes kind. Mina ögon tårades också.
‘’Men det slutade inte i London?’’
‘’Nej, nej. I London skulle sedan de flesta från båten på en annan båt, en stor båt till Amerika. Vi kallade det möjligheternas land. Det var den största båt jag sett, en färja. Jag visste ingenting om var jag skulle ta vägen och hade knappt några pengar.’’
‘’Men här sitter du idag?’’, log jag mot henne och torkade tårarna. ‘’I ett rum lika vackert som i ett slott.’’
‘’Ja, jag fick det gott. Hamnade i South Carolina och städade på hotell. Frans gifte sig med en flicka och flyttade till New York. Det är i hans lägenhet vi sitter i nu.’’
‘’Så han lyckades.’’
‘’Ja, absolut.’’ Hennes ögon utstrålade en stolthet, men också någon sorts sorg.
‘’Din framtid då?’’
‘’Har jag en?’’, skrattade hon. ‘’Nä, men det är väl bara att ta allt en dag i sänder.’’
‘’Vill du tillbaka till Northeim, tillbaka till Tyskland?’’
‘’Nej, jag klarar mig bra, Tyskland också hoppas jag, Berlinmuren föll för fem år sedan. Så fick ett glatt besked igår, som dock tyngde mitt hjärta. Lite Bittersweet då.’’
‘’Vadå för besked?’’
Bakom mig slogs dörren upp.
‘’40 minuter har gått!’’ Jag stoppade bandspelaren, reste mig upp och skakade hand med Sara Eggler. På vägen ut därifrån tänkte jag så huvudet knakade. Vad var detta? Varför all denna elegans? Sara Eggler verkade vara en varm person, men hon var inte lycklig. Hennes historia, var det bara den som var möjlig? Hon sade själv att hon hade gjort hemska saker, men här satt hon, med större bekvämligheter än en oskyldig baby i ett fattigt land.. Var hennes hjärta rent nu? Nej, det visste jag att det inte var.

Född den 24 April 1903 – 15 September 1942

Salomon Lewald levde ett ganska bra liv som postdirektörens son, en ganska välbärgad familj som inte drabbades så värst mycket av inflationen, konstigt nog. Familjen bodde i centrum av staden Northeim och den bestod av Fadern, Peter Lewald, Modern Anna Lewald, och systern Yvonne Lewald.

När ”National Socialistiska Tyska Arbetar Partiet” vann valet år 1933 genom val löften som gynnade nästan hela befolkningen och som var orimliga kunde Salomon tänka sig vad som väntade, en diktatur, styrd av vår tids största tyrann, Adolf Hitler. Salomon som tidigare hade haft en positiv bild utav Hitler förstod efter stadskuppen att det var så pass radikalt och brutalt att det skulle kunna hända vad som helst under de kommande åren.

Men trots det var Salomon ganska neutral under kriget och men såg aldrig kriget som en positiv sak. Han levde lyckligt med sin nyblivne fru Ewa när kriget bröt ut, 1939 den 1 september, tyskarna attackerade Polen med ett oförväntat blixtkrig som slog många med häpnad. Salomon hade, som sagt var inte en positiv inställning till kriget, men han var inte så negativ så att han organiserade sig mot nazisterna heller.

1942 skickades Salomon till de massiva ruinerna i Stalingrad, det var iskallt och han uppskattade verkligen inte att han blev ditskickad, soppa var maten som serverades i de förstörda höghusen runt om i staden. Det var en hård tid för Salomon som inte var van vid detta elände, men han klarade sig. Han fick några vänner på den korta vistelsen i Stalingrad. Striderna i staden var hårda och intensiva. Salomon dog den 15 september 1942 i Stalingrad.

Född den första oktober 1892 – död den 19 mars 1975.

Hon levde ett mycket jobbigt liv ett tag under den tiden hon bodde i Tyskland, hon bodde där från sin födsel till år 1946 då hon flyttade till Trondheim, Norge.

När hon levde i Tyskland var hon en mycket duktig lärare, till en början var hon en grundskolelärare men efter ett tag blev hon en gymnasielärare som lärde ut beteendevetenskap, och hon lät sina elever att analysera Hitler under andra världskriget.

Anny var väldigt emot nazismen och försökte ett flertal gånger göra anti-nazi grupper, men alla drog sig ur när dom kom på att dom inte hade en chans mot Hitlers armé så Anny försökte på egen hand att kämpa för sitt land, men hon lyckades inte så bra med det.

Under en tid hade Anny det riktigt svårt, det var under den tiden som hennes föräldrar dog och hennes syskon fick flytta.

Efter andra världskriget var slut och Anny var fri så flyttade hon till släktingar i Norge för att komma bort från all skit hon hade i Northeim. I Norge jobbade hon som lärarvikarie och så jobbade hon för några släktingar hon hade där i en butik.

Strax innan Anny dog skrev hon lite saker som ska minnas som hon vill ska komma ut:

När socialdemokraterna (dom flesta där var judar) gav upp kriget och skrev på fredsavtalet så blev många människor mycket arga och blev national socialister, dom ville fortsätta kämpa i kriget, dom ville inte ta på sig skulden för kriget.

Sen gjorde dom ett poltiskt parti: NSDAP och dom fick Adolf Hitler som ledare.

Då började dom verkligen att kämpa för att komma till makten, Hitler var är mycket duktig talare även fast han förlorade valet två gånger, men tillslut 1933 så fick han makten. Han lovade mycket bra saker till folket men det höll han inte.

Helt plötsligt genomförde Tyskland ett blixtkrig mot Polen, och det andra världskriget bröts ut. Kriget påverkade människorna mycket, det blev dålig ekonomi, importen av mat stoppades, allt fler blev dödade och tagna till koncentrationslägren, det värsta av dom var Auschwitz som ligger vid staden Krakow i Polen.

Åren gick och år 1945 höll Tyskland på att gå under, och när Hitler förstod att kriget var förlorat så tog han livet av sig. Då gav Tyskland upp och kriget slutade.

Till minne av Anny Scheff 1892 – 1975.

I Schweiz mötte jag på en intervjuare till en tidning.

– Hej, sa interjuvaren.

– Hej, sa jag.

-Vi kan gå rakt på saken. Hur kom nazisterna till makten?

– Nazisterna kom åt sig makten genom att locka människor med  deras idéer framför allt propaganda.

– Hur påverkade de samhället?

– I början var allting bra och ekonomin var bra men sakta, sakta blev det värre och värre när de ville utrota alla judar, de förstörde alla människors hus och under kriget blev det värre

när alla hus blev plundrade och alla affärer brändes ner.

– Varför spårade andra världskriget ut?

– Andra världskriget spårade ut då alla försökte stoppa tyskarnas massaker på judarna, och det gjorde de. Alla länder började gå emot Tyskarna.

-Varför slutade andra världskriget?

– Hela Tyskland klarade inte av längre att kunna försvara sig och då alla i makten tog självmord och dog under kriget så stoppade man kriget när alla länder plundrat Tyskland.

-Okej, tack för alla beskrivningar, Hej då.

-Hej då, sa jag. 

Efter kriget så lyckades Enoch Jelski fly till sin familj i Schweiz, och nu har han stabiliserat sitt liv tillsammans med sin familj.

Snart är jag där

1943 Juni 24

 
Det är en varm sommar dag i slutet av Juni kriget börja närma sitt slut
och för mig ser det mörkt ut. Min butik har sprängs i flera delar och själv är
jag med i kriget. Jag har skickat min familj ut från Tyskland till
deras farmor och farfar i Schweiz  och jag kan bara nå de via brev.
Jag befinner mig i sjukan och allt börjar närma sitt slut
den här Hitler har förstört hela Tyskland. Jag börjar bli frisk
och jag ska ta mig ut från sjukan och försöka fly till min familj
i Schweiz och försöka starta ett nytt kapitel i livet.

 
1943 Agusti 25

 
Jag har blivit frisk och jag har flytt från kriget och jag har krypt igenom
flera städer och jag har hamnat i gränsen från Tyskland till Schweiz.
Det har inte varit lätt men jag har plundrat i några hem för att få
tag i lite mat för att få lite energi och sedan ta mig vidare.
Jag har lyckats,  snart är jag där, en by långt i från huvudstaden.

9 april 2009

 

Victor Kopke var en tysk man som föddes 15 maj 1903 och dog 16 maj 1945. Victor skrev om sig själv och vad han tänkte under kriget. Han var hemlös och ”bodde” i Northeim nästan hela sitt liv. Han hade en plan som enligt honom skulle förändra allt. Hans föräldrar dog under första världskriget, och på grund av detta så hatar han krig.

 

Tyskland hade det dåligt under dessa tider, det var då nazisterna och Hitler tog över makten. De slog till när Tyskland hade det som sämst, de lovade att allt skulle bli bra i framtiden, men de visste inte hur han skulle göra det.

 

Victor var i början inte rädd för Hitler, han tänkte att Hitler var en oviktig man. När Hitler sedan blev ledare för Tyskland 1933, så förstod Victor att Hitler var mycket farligare än han hade trott. Han var en av dem som inte höll med Hitler, han hade själv svårt att förstå hur flera människor kunde hålla med.

 

Människorna i Tyskland följde Hitler för att de tänkte att han var deras ända hopp, de tillät sig själv att bli manipulerade, de ignorerade det dåliga och såg fram emot det bra. efter att Hitler tagit makten så tog han bort demokratin i Tyskland. Frankrike och Storbritannien blev oroliga över att Tyskland ville ta över mer mark, vilket de gjorde när de invaderade Polen 1939. Detta ledde till att andra världskriget bröt ut.

 

Victor bestämde sig då för att gå på jakt efter Hitler, eftersom att han vill ändra Tysklands ”öde”. Han lämnar Northeim efter att ha bott där i 20 år, han säger att han ändå inte hade något att leva för, och att hans bästa tider redan har hänt. Han får sedan reda på att Hitler är död, och fortsätter gå med förväntningar över att tiden ska bli bättre. Tyvärr så får han sedan reda på att Hitler fortfarande lever. Då bestämmer han sig för att fortsätta leva ända tills Hitler dör.

 

Hitler tar sitt eget liv när han inser att de allierade kommer ta sig in genom deras försvar och Tyskland ger upp under den 29 april 1945, de allierade fortsätter mot Japan och använder till slut atombomberna mot Hiroshima och Nagaski, vilket får Japan att ge upp den 15 augusti 1945.

 

15 maj 1945 så får Victor reda på att Hitler har tagit sitt eget liv, det är också Victors födelsedag. Det är då han inser att han aldrig blev känd. Han undrar ifall han stod emot ödet eller om det aldrig var hans öde att bli känd. Dagen efter så tar han sina papper och lämnar de i ett hus och skjuter sig själv med ett automatvapen, för att stå emot ödet, för att hans öde var att leva, inte att dö.